Nyfikenheten inför det obegripliga kombinerad med behovet att söka efter rationella förklaringar står återigen i centrum för Peter Nilson. I essäsamlingen Rymdljus (1992), den första efter den stora framgången med Stjärnvägar, spekulerar han kring det eviga livet och världens undergång. Ett avsnitt ägnas Harry Martinsons rymdepos Aniara.