”Vad ska det bli av pågen”, undrade säkert pappa Wiking, när

han hösten 1951 lämnade av sin 15-årige son Bengt vid Tomteboda

Blindinstitut. Sonen hade under de senaste åren förlorat

det mesta av sin synförmåga. I den här boken berättar Bengt

Lindqvist själv om hur det blev. Vi får läsa om slitet med

studierna fram till en magisterexamen i språk vid Lunds

universitet och om en strid med Skolöverstyrelsen om rätten

som blind att få utbilda sig till lärare. Han berättar om hur han

bytte karriär, lämnade Sveriges Radio och nådde höga poster

inom handikapprörelsen, blev riksdagsledamot och statsråd

i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Hans yrkeskarriär

avslutades med ett FN-uppdrag som särskild rapportör

i handikappfrågor, ett uppdrag som förde honom till ett stort

antal länder. I bokens avslutande del funderar författaren kring

en rad aktuella ämnen, som fångar hans uppmärksamhet.

Varför blev livet som det blev? Blindheten var naturligtvis

ibland ett hinder, men var den kanske också något annat? Var

den rent av en tillgång eller framgångsfaktor i Bengt Lindqvists

liv?

”Bengt kom med tunnelbanan till Skanstull och var på väg upp mot

utgången. Ofta under sitt aktiva liv kände han att han fick för lite

fysisk träning. När han kom fram till trappan tog han därför tag i räcket

och for iväg uppför. Färden avbröts abrupt med att hans huvud sjönk

in i något mjukt men ändå fast. Det visade sig att han kört huvudet i

magen på en stadig man på väg nerför trappan. Uppretad röt denne:

’Är du blind, din djävul?’ ’Det kan du ge dig fan på’, svarade Bengt,

rundade mannen och fortsatte uppåt.”

Bengt Lindqvist

född i Helsingborg 1936, utbildning som språklärare, ledande poster

inom handikapprörelsen, riksdagsledamot och statsråd under perioden

1982-1995, uppdrag som FN-rapportör i handikappfrågor 1994-2002.